Läste tidigare en insändare i Aftonbladet från en nedstämd pappa med en överviktig dotter som fick rådet att inte tala mat och vikt med henne. Vikten fortsatte att stiga och till slut kunde inte pappan låta bli att börja prata om vikt och mat med sin kloka dotter. I skrivandets stund visste pappan inte om de numera förtroliga samtalen skulle ge effekt på övervikten, men han var besviken på rådet att inte prata om mat och övervikt med dottern. Några har bett mig kommentera artikeln.

Fysiologi?

För det första framgår det inte om man kontrollerat hennes sköldkörtel så att hon inte har en underfunktion vilket innebär viktuppgång, trötthet och nedstämdhet som symtom. Om så är fallet är det medicinering som gäller och inte kost och aktivitet allena även om vissa förändringar behövs. När det gäller kost och huruvida man bör prata om det eller ej är det en svår nöt eftersom det handlar om hur man pratar och inte om att prata eller ej.  Ibland görs felaktiga samband mellan vissa livsmedel och övervikt vilket kan leda till att vissa livsmedel laddas som negativa. Att förbjuda glass, godis, pizza och annat ”för att inte bli tjock”  kan skrämma. Precis som pappan skriver känner sig barn orättvist behandlade om andra får men inte dom, och hur förklarar man då anledningen?

”Vad” är underordnat ”hur mycket”

Det är mängden energi som bör ligga i en förälders fokus. Både energi in och energi ut. Vad man äter är mindre intressant. Att räkna på intag och utgifter med sitt barn är nog inte heller en bra idé för även det kan leda till ätstörda beteenden och i värsta fall ätstörningar längre fram. Det är svårt för många att förstå att det är själva fixeringen vid mat (att alltid tala om det oavsett om man säger bra eller dåliga saker om mat) som är riskabelt. Under måltiderna bör man prata om roliga saker och allt annat än mat. Undantaget möjligen att nämna något om hur gått det var.  Man bör kort sagt inte göra mat eller ätande laddat. Att koppla förbud (ex läsk, pizza, chips) till sjukdomar är att bita sig rejält i svansen. Även koppling till övervikt för det leder bara till att barn blir rädda för att äta vissa saker och även rädda för att få diverse sjukdomar. För hur förklarar man att man inte bör dricka läsk? För då kan du få diabetes eller bli tjock???

Fokus på det positiva

För överviktiga barn gäller det att ha fokus på det positiva. Att äta det som är gott är grunden. Barn som äter efter mättnad har ofta en erfarenhet av att inte ha fått äta mer trots att de var hungriga. De passar på när de får så att säga. Om mättnad inte fungerar finns det ofta en fysiologisk orsak alternativt att barnet är oroligt när han eller hon äter. Om man känner sig bevakad över hur mycket man äter eller om man ska hinna äta sig mätt kan det bli ett problem. Mat ska ätas i lugn och ro.

Studier om barn och övervikt

Det genomfördes en omfattande studie i 34 länder där man jämförde överviktiga barn med de som var normalviktiga.  I fråga om intag av fett, kolhydrater, proteiner, socker och andra näringsämnen fann man ingen skillnad. Det som skiljde var däremot graden av fysisk aktivitet (inte träning utan hur mycket man röde sig i allmänhet). En svensk studie kom fram till att barn för 20 år sedan åt i princip samma mat i fråga om innehåll som nu men idag är dubbelt så många överviktiga. Den här studien mätte märkligt nog bara energiintag och inte utgifter så här kan man inte säga något om orsaken mer än att det inte ligger i maten.

Mitt råd är att bryta upp TV-tittandet med en promenad, att cykla ner till parken eller spela pingis med sina barn. Inte i ett uttalat syfte att förbruka kalorier eller undvika sjukdom, utan för att det är kul. Som förälder kan man säga att man själv vill och helt enkelt dra med sig barnen. Hitta en aktivitet som barnen tycker är kul. Om det gillar dataspel – prova maskindans, om de gillar djur – gå till hundparken, om de gillar naturen – plocka svamp. Lek utomhus – bygg snögrottor, hoppa studsmatta. Gör det positiva hellre än att skapa rädsla för det negativa.