Vi uppmärksammar det alltid, den där kroppen som signalerar något utöver det vanliga. Där sitter en person och skakar. Fryser han eller är han rädd? Och där går hon alldeles ihopkurad. Hon är nog ledsen. Usch vad framåtlutad och nära han står, han verkar aggressiv så bäst att flytta på sig.

Oj hoppsan, jag råkade gå på någon. Den gapande munnen och armar utåt med uppåtvända handflator. Han tänker nog ”vad gör du”. Men tjejen där borta verkar tuff. Hon går med långa och målmedvetna steg. En tjej som vet vad hon vill säkert.

Men grabben på andra sidan gatan verkar krypa längst väggen, han är definitivt orolig över något. Där går en gammal gumma med superlångsamma steg. Men hon verkar inte ha ont, hon är nog bara ledsen.

Tegnerlunden – man möts att hoppande barn – dom verkar jätteglada och det unga paret som slingrar sig om varandra är nog kära och lyckliga dom också. Själv känner jag för att göra hoppsasteg men det kan man väl inte göra i min ålder. Dom kan ju tro att ………………………………..att jag är glad så klart.