Jag bara stannade och satte mig ner helt enkelt. Det fanns ingen anledning alls för att stanna och sitta på bänken i Barcelona. Jag hade inte gått särskilt långt men fick bara lust att sätta mig ner. Jag kände ingen skuld för att jag inte sprungit 10K innan och inte heller oroade jag mig för vad någon annan skulle tycka om att jag bara satt där och gjorde ingenting. Ingen värdeskapande tid alls skulle nog en del säga men för var tiden på bänken visst att göra något värdefullt. Jag gjorde ingenting vilket är någonting som kallas vila.

Våga vila när du känner för det så lever du om inte längre så ett bättre liv.