Jag har ibland funderat på varför en del personer som misslyckats med sina föresatser som exempelvis att sluta röka måste dra med sig andra i sina misslyckanden. Ett par som slutar röka tillsammans och när den ene börjar röka igen så får man även den andra in i ett återfall. Med ätstörningar såsom exempelvis Anorexia lär man andra patienter på avdelningen att ”fuska” som man själv gör för att förhindra viktuppgång. Varför sköter många inte sina egna problem och låter andra kämpa vidare?

En anledning är att man vill skydda sig själv genom att normalisera sitt eget beteende. Man lägger gärna skulden till misslyckandet på yttre faktorer och i vissa fall skyller man även ifrån sig på andra människor (vanligtvis föräldrar, metod, behandlare, sambos…). Vissa går så långt som att intyga att man är frisk trots att man har flera kvarstående symtom med argumentet att ”det går inte att bli helt frisk”.

Ge gärna upp dina försök till goda levnadsvanor men dra inte med dig andra personer i fallet i en slags självtröstan. Så tänker jag denna kväll med en hög av papper på bordet. Hej och hå.