En rödpeppar har den starkaste smaken när den är ung. Med åren avtar hettan och så gäller även för tränare. De är de unga tränarna som skriker högst för än har de inte lyckats bli en auktoritet som man lyssnar på.

Ju mindre man kan desto högre skriker man är min erfarenhet eller som man säger i Kina ”det är den halvfyllda flaskan som låter mest när man skakar den”.

Jag vet inte hur många gånger jag sett rabiata tränare skrika åt sina adepter. Varför gör man det? Tror man verkligen att budskap går fram bättre bara för att man skräms? Än värre är det när dessa småpåvar går till personangrepp och vräker ur sig kommentarer såsom ”du är lat” för att ge ett exempel.

Rutinerade och kunniga tränare behöver inte skrika. Det kommenterar sak och inte person. Rutinerade tränare använder inte heller fysisk bestraffning. Ganska dumt tilltag att straffa med träning. Man bör ju tycka om sin träning och därför ska träning inte användas som ett straff. Det är en förmån att få träna.

Idag har jag fått bekanta mig med ännu en outbildad och opedagogisk tränare som inte har mer kunskap än sin egen träning. Han bestraffar sina adepter eftersom ”han själv fick utstå samma träning”. När man tittar på hans egna tävlingsresultat kan man undra varför han tror det var framgångsrikt.

Det sorgligaste jag hört i tränarväg var när en PT kallade sin kund lat och gnällig i direktsänd TV. Hon namngav dessutom personen som var en offentlig person med sa däremot ingenting om att hon förorsakat sin kund ett diskbråck. Pinsamt och elakt.