Den här våren är inte lik någon annan. Många har varit hemma i flera veckor och känner att dom trampar varandra på tårna. Där det finns våld i hemmet ökar det under helger med alkohol men nu har många varit hemma hela tiden så våldet lär ha tilltagit. Alkoholkonsumtionen har ökat sägs det och igår såg jag hur man skaffat inslussare till Systembolaget och markerat upp linjer med två meters mellanrum.

Varje gång jag pratar med vårdpersonal blir man nedstämd över att höra hur många som är smittade själva. Femton positiva personer i Linköping som vi fick höra om men det sker överallt naturligtvis när man tillåter personal utan tillräcklig skyddsutrustning. Ingen tror på att det är många unga som ligger på intensiven (bara ambulansförare och vårdpersonal) och då känns det kanske bättre (läs; det är bara gamlingarna som dör). Adam Alsings bortgång blev en ögonöppnare för många.

Men, två grupper gäller fortfarande – för och emot Tegnell. Märklig gruppering men ganska förväntad reaktion på politikernas åtgärder och Folkhälsomyndighetens agerande. Otydlighet och dubbla budskap skapar förvirring och ovisshet är en grogrund för oro. Vissa vill prata om eländet hela tiden, några låtsas som att problemet inte finns och andra låser in sig.

Vi väljer alla en egen strategi när det inte finns en uppenbar linje att följa. Ingenting står still och livet går vidare. Kanske var det bara påskäggen som var (färg) glada?