Idag träffade jag en långresande kund som fick kliva av i Flemmingsberg eftersom tåget inte kunde fortsätta på grund av nedfallande ledningar. Passagerare fick finna sig i att trängas in i Tokyoliknande ersättningsbussar där man i princip hade näsan i någons armhåla. Samma kväll lyssnar jag på vår statsminister som manar till personligt ansvar. Min fråga är:

Hur gör man det när infrastrukturen havererar?

Vore det inte en god idé att låta bussar och tåg köra flera turer så att trängsel undviks? Eller hur förväntas man ta personligt ansvar för social distansering när det inte finns transporter för det? Förväntas man att promenera till Stockholms Central? Krav som inte går att följa är opsykologiskt och rent utsagt elakt. Att ha två negativa val, i detta fall gå flera mil eller trängas, är inte något man bör utsätta en medmänniska för.

Nu var det ju inte direkt Sophies Choice (filmen där mamman med två barn i Auswitz fick ta med sig ett barn till förläggningen och det andra till gaskammaren) men faktum är att val mellan två negativa alternativ är något som vi alla mår dåligt över.

Fler tåg – fler möjligheter – färre smittade kort och gott.

Annars har dagen varit bra. Jobbade hemifrån halva dagen. Statistik, statistik och statistik mer eller mindre. En härlig promenad till Ylab och intressanta möten och trevliga människor där (minst 3 meters avstånd och skratt i armvecket). Nu är det dags för middag. Mums.