Nästa vecka upphör alla restriktioner även om pandemin fortsätter att gäcka oss. Ännu en mutation skulle nog vara svårt för väldigt många att smälta. Jag tänker tillbaka på alla äldre som inte överlevde pandemin, alla gymnasieelever som inte fick åka flak och fira studenten och alla företag som gick omkull. Ungdomar har fått mycket kritik för att många av dom inte följde restriktionerna men jag förstår deras frustration.

Nu när data börjar att dyka upp ser vi att den psykiska ohälsan är som högst bland de mellan 20 och 30 år gamla. De har just klivit in i vuxenlivet och där och då ska man resa, träffa vänner, ha studentliv, festa och bli kär men den konfekten blev de snuvade på. Förhoppningsvis kan många ta igen den tid de förlorat och kanske fick man livets beska droppar på en och samma gång. Fylld kvot nu får vi hoppas.

Men mitt ibland oss finns en rad hjältar. Sjuksköterskorna som svettades i dykliknande dräkter, de som vägrade att arbeta utan munskydd, de som höll handen såsom vikarierande präster vid dödsbäddar som anhöriga inte fick komma till, de som bokade om sina restauranger och anpassade sig till nya regler, lärare som fick lägga om sin undervisning på distans, de som köpte mat och bar hem till de äldre, ambulanspersonal som arbetade dygnet om, företagen som tog fram vaccin på nolltid…………..ja listan kan göras hur lång som helst.

Ros till alla som kämpade men ris till regeringen som handlade för sent och duckade för ansvar. Ris till Folkhälsomyndigheten som agerade reaktivt och underskattade faran. Men inte minst, ris för att man inte samlade all kompetens för att finna bästa lösning utan lät icke-egna åsikter begravas på samma sätt som man nu begraver information till den kommission som ska utreda pandemihanteringen.

Nu ser vi fram mot ett öppet samhälle som får igång verksamheter som är så fundamentalt för att plåstra om vår tilltufsade ekonomi.