Självkänsla är en spegling av livet sägs det men det är bara, enligt min mening en spegelbild och inte vad som gör livet värt att leva. Vi behöver förvisso känna oss värdefulla men det är vi själva som måste jobba för det om vi nu inte fått med oss det med modersmjölken. Det är ledsamt att behöva säga det men det är tyvärr alltför många barn som har kritiska föräldrar som uppskattar dom för vad dom gör och inte för vilka dom är.

När grundläggande trygghet i sig själv saknas är det lätt hänt att man börjar skapa sin självkänsla baserat på vad andra tycker. Det är en resa som är dömd att misslyckas. Detsamma gäller tron att hög prestationsförmåga som röner uppskattning skulle stärka självkänslan.

Självkänsla är en inre resa där man grunnar över vilken värdegrund man vill ha och vad man vill värna om. Att staka ut en moraletisk väg som man avser att följa är en bra start. Sedan är det det där med insikt, insikt i att man duger som man är. Man bryter inte mot lagen, slår inte barn, misshandlar inte djur, klarar sig hyfsat i skola och på arbetsplatsen och sedan är det bara någon att älska och bli älskad av som saknas.

Lite tankar så här en eftermiddag.