Såg ett inlägg på sociala medier om att man måste vara utanför sin bekvämlighetszon för att kunna lyckas. Texten illustrerades med en kille som sprang för allt han var värd. Budskapet låter lite för ortorektiskt i min smak för all träning ska inte vara utanför bekvämlighetszonen.

Den som kan sin träningslära vet att flera faktorer än svett styr framgång. Vad hjälper det att springa som en galning om man aldrig tar sig tid för att öva in teknisk färdighet? Faktum är att mycket av ortorexins upplägg strider mot etablerad forskning såsom att task-oriented träning slår ego-focused. Med andra ord den som håller sitt fokus på att utveckla sina färdigheter kommer längre än den som har fokus på att bli bäst, slå andra och så vidare. Än märkligare ter det sig när målet med träning bara är att bli så trött som möjligt.

Ett undantag är topp-elitutövare för de har oftast både och, de har fokus på att utveckla sina tekniska färdigheter men samtidigt är fokus på att slå sina motståndare och vinna en förutsättning när man kommit så långt.

Men så långt har få i motionsvärlden kommit så kanske är det dags att skifta fokus utåt i stället för inåt?