Jag träffar en hel del som varit tvångsvårdade eller som mer eller mindre beordrats att ta hjälp av oroliga föräldrar. Det är inte svårt att inse att många föräldrar eller sambon till de med ortorexi känner sig maktlösa och då tar till allt mer av hot, även om det sker av omtanke och av kärlek.

Wellcaremetoden bygger på autonomi och att de som besöker Ylab kommer av fri vilja. Nu är det ju aldrig någon som har släpats in till oss ska sägas men kanske har man ändå känt sig tvungen på ett eller annat sätt. Man kanske tar emot en behandling för att andra vill det helt enkelt. Man vill göra andra glada………eller så gör man det för att anhöriga ska släppa på övervakningen och kommentera allt om mat och träning?

Att få bestämma själv är viktigt av många anledningar. Dels påverkar det motivationen i rätt riktning och dels stärker det ens värdighet. Den som tvingas till lydnad mister sin värdighet.

Sedan har vi de som tvångsvårdats med löfte om att man ska må bra efter man gått upp i vikt och visst mådde man bättre …….eller? Att äta i ångest är aldrig enkelt och kanske mådde man okey för att man släppts ut till slut? Om tankar av oro finns kvar och alla hälsosamma ät- och träningsbeteenden sker för att man borde göra så och egentligen inte var med på tåget, är man då frisk?

Den som riskerar att dö behöver tvångsvård. Så kanske även den som är så svältfödd och söndertränad att man inte kan ta ansvar för sitt eget bästa men i de alla flesta fall är frivilligt deltagande det bästa.

Idag kom Albin på besök sprudlande glad och välmående som aldrig förr. Vi minns hans kamp för att överleva en gång i tiden och alla vi på Ylab är så stolta över honom och det han uppnått. Nu är han en viktig förebild för alla nya som misströstar. De som tror att välmående bara gäller alla andra och inte en själv.

Märkligt att majoriteten tror sig tillhöra minoriteten.