Min längsta resa kan man kanske tänka sig vara Kina, Japan eller liknande men så är inte fallet. Min längsta resa är den jag gjort inombords. Den började med att min kinesiske tränare efter några års träning (wushu/kung fu) sa till mig att jag borde satsa mer för jag hade talang ”om fyrtio år kommer du att bli bra” lät han förtälja. Jag var dryga tjugo år och hade väl aldrig haft en tanke på att jag skulle viga 40 år av mitt liv på österländsk kampsport men så blev det.

Det blev VM guld vid två tillfällen och många många träningstimmar både i Taiwan, Kina, Ryssland, Sverige och Norge. Men merparten av träningen föregick inom mig själv. Jag funderade mycket på vad mål och mening var med träning och tog till mig att träning innefattade både kropp, själ och tanke. Konsten att förena kroppsrörelser med andning och medvetande blev ett livslångt lärande.

Av de tusentals timmar som jag spenderat på att undervisa andra har jag sparat min wuhsuträning bara för mig själv. Jag tar med mig både fajten och det artistiska in i det innersta rummet av mig själv. Jag skriver inga böcker om helande krafter, mindful träning eller mindful eating (knäppt påhitt för övrigt) utan gläds åt att jag numera lagt mer än fyrtio år på att försöka förstå vad som egentligen menas med helhet. Inget flum utan bara fakta förenat med livserfarenhet som jag kanske en dag delar med mig mer av. Det mystiska medvetandet. Vi får se.