Att andas är en fantastisk egenskap helt enkelt för att om vi slutar andas så dör vi kort sagt. Filosofin har sedan länge berört känslor som uppkommer vid ett nyfött barns första andetag och gamlingen sista. Filosofiskt säger man att vårt första andetag även är vårt sista. Jag kom själv i kontakt med andningens mysterium när jag började träna tai chi, shaolin och qigong en gång i tiden.

Andningen har även andra infallsvinklar varav den fysiologiska, mekaniska och kognitiva är tre väsentliga kriterier. Märkliga saker händer när vi andas eller rättare sagt när vi manipulerar med vår andning. När vi exempelvis tränar med höga krav på belastning behöver vi fundera på andningens mekanik så att vi kan öka vårt buktryck för att exempelvis stabilisera ryggraden. För ökad rörlighet gör vi det omvända det vill säga minska buktrycket och kanske är det underförstått att andningen hjälper till att reglera trycket.

Andningens psykologi handlar ofta om att styra vårt fokus och medvetande till andningen istället för den obehagliga ångesten. Inom kognitiv beteendevetenskap älskar man att andas i en fyrkant. För mig kan det däremot leda till vissa betänkligheter eftersom den här typen av intermittent andning inte bör tillämpas i alla situationer. Den för ju med sig fysiologiska effekter som kan påverka balans mellan syrgas och koldioxid vilket i sin tur kan påverka våra känslor.

När jag studerade andningstekniker, ett trettiotal för övrigt, tog det åtta år innan andningsteknik nummer 3. Något att fundera på när vi ujjajji-, eld- och forseringsandas på olika träningskurser.

Nåja, vi andas på utan att tänka på det när vi inte tänker på det vilket är ganska fantastiskt bara det.