Många talar om vikten av ett bra ledarskap och när Management by terror kommer på tal är vi alla överens, att skrämma någon till lydnad är inte förenat med ett bra ledarskap. Det ligger nära till hands att prata om chefens psykopatiska drag och härskartekniker. Hårda ord som ofta inte berör hur chefen egentligen mår utan mer hur hen är. VI accepterar det eftersom man är i beroendeställning till sin chef och det är ju hen som har makten, därav rättfärdigar vi kritiken.

Men vad händer med ledarskap i vården? Hur kommer det sig att vissa mot bättre vetande behandlar de med ortorexia atletika för anorexia utan att undersöka om det verkligen rör sig om samma sak? Hur kommer det sig att man i behandling för hota med bestraffning om man inte äter som det är sagt, det vill säga äter upp eller inom ramen för en viss tid? Hur kan man utdöma straff som att man inte får lämna rummet, inte får följa med på promenad eller inte lämna sitt rum om man inte lyder? Hot är väl ändå inte ett gott ledarskap eller en bra behandlingsmetod? Tack och lov är inte alla kliniska behandlingar på detta sätt.

Treatment by terror är vad jag tycker det väldigt ofta handlar om, speciellt idag efter tre samtal från vårdgivare som ”sett” och drabbade som blivit traumatiserade inom ätstörningsvården.

För Ylabs del har vi under många år fått utstå allehanda kommentarer om hur fel vi har och gör utan att man ens varit här eller satt sig in i vår behandlingsmetod. Tack och lov för att vi vet hur man dokumenterar och gör statistiska analyser. Vi redovisar våra resultat och vet vad vi kan och klarar av efter mer än 20 års kliniskt arbete. Värre är det för de stackare som får fel behandling på en klinik och klandrar sig själv för att inte lyckas bli bra.