Hur ska drabbade kunna få ordning på alla de sjuka tankar och destruktiva beteenden som de har när företrädare för ätstörningar käbblar om termer och begrepp i absurdum. Man har dissat en hel grupp lidande nämligen de med ortorexi bara för att man inte gillar namnet. Patienten borde väl ändå trumfa ett ord?

I tjugo år har jag, kolleger och medarbetare anklagats och kritiserats för att vi använt begreppet ortorexi, något som forskaren Linn Håman insisterade på var ett svenskt mediafenomen under tiden hon var doktorand. Träning hade inte med ortorexi att göra sa hon (även om grundaren till begreppet Steven Bratman samt flera andra internationella forskare har anslutit sig till Ylabs linje). Detta samtidigt som företrädare för kunskapsutveckling inom ätstörningar menar att ortorexi är synonymt med anorexia, andra att det handlar om bulimi och det finns även de som hävdar att det egentligen är tvångssyndrom.

Det är lätt att man som forskare ser alltför avgränsande på saker och ting, vilket är nödvändigt för forskningsfrågan men knappast när man vill samla in kunskap från drabbade och deras anhöriga. Det är inte bara inom ätstörningsgebitet som det verkar vara ljusår mellan forskning och kliniker. Trist.

Istället för att kontakta kliniker som har arbetat med fenomenet i över tjugo år försöker man få de drabbade att förstå att det är en helt vanlig ätstörning med kompensatoriskt beteende. Hur kan man köra över hundratals drabbade med ortorexia atletika och försöka få dem att acceptera en diagnos och behandling som de känner inte stämmer in på dom? Istället skapas nu ännu fler begrepp för att få in träning (svenska termer och tolkningar) som gör allt än mer förvirrande – såsom om det inte vore nog med den förvirrade informationen i DSM 5.

Är det verkligen rätt att använda personer med anorexiaerfarenhet som referenser för vad ortorexi innebär? Är det prestige som det handlar om? Att små företags erfarenheter inte duger? Är det vettigt att skapa drev mot privata ätstörningsföretag såsom Mando för att de inte har evidens nog? Har man det själv när det gäller behandling av de som har träning som ett avgörande beteende? Hur svårt kan det vara att samarbeta? Säg inte ”för patientens bästa” om ni inte menar det. All kunskap och erfarenhet är av betydelse. Nu är det dags att samarbeta – inte offentligt sektor mot privat sektor såsom i nya nationella grupperingar. Tillsammans blir man starkare som vi alla vet.

Är det inte vi som forskare och behandlare som måste lära oss mer om nya psykiska ohälsotillstånd i stället för att som nu tvinga patienterna att anpassa sig till gällande diagnostiseringskriterier?