Den första som talade om lycka var Aristoteles som vi framför allt förknippar med logikens premisser och slutsatser vilket känns ganska avlägset från lyckokänslor. Han förespråkade förvisso dygden som en förutsättning för lyckan vilket kanske inte känns så tidsenligt idag.

Tacka vet jag Epikuros som talade om Lycka som ett resultat av njutning. Förhoppningsvis går nästa paradigmskifte i glädjens och lustens tecken. Har vi inte fått nog av regelstyrda dieter, aketisk livsstil och rigida träningsupplägg där syftet verkar vara att uthärda smärta?

Hedonismens paradox

Det känns så tilltalande att söka efter lyckan som något positivt och bra för oss men icke sa Nicke. Det finns alltid något negativt att säga just när man känt de positiva rusningarna i kroppen. Att söka efter lycka kan nämligen göra oss olyckliga enligt John Stuart Mill som menade att ”lycka uppnås bara genom att inte göra det till det direkta målet”. Lycka är med andra ord en slags bieffekt som bara kommer när vi söker efter något annat.

Att vi blir olyckliga av att söka lyckan, hur knäppt är väl inte det?