Idag fick jag ett kärt besök av en mamma med barn. Medan vi gjorde Bod Pod fick den lilla grabben kolla på barnprogram på paddan. När Små Grodorna sjöngs kom jag att tänka på en händelse i Kina en gång i tiden. Jag tillsammans med en väninna från kampsport reste runt i landet och hamnade i en mindre stad där det fanns ett hotell för turister. Vi bodde där i några dagar men när vi sedan skulle bege oss iväg fanns det ingen möjlighet att ta oss till tågstationen som låg en bra bit bort (typ flera mil). Ingen kunde köra, ingen taxi gick att beställa ……….(läs: det var dags att muta någon för att få en transport).

På parkeringen stod ett flertal turistbussar med turister från Taiwan och Japan som skulle åka till stationen så vi tänkte att vi kunde haka på någon av deras bussar. De japanska bussarna = alla bugade artigt och sa att det inte går för sig – regelbrott är alltid svårt i Japan. Vi togs sats och gick på en Taiwanesisk buss med samma fråga. Det blev nej där också. Vi provade att få betala men det gick inte för sig. Så kom jag på en glimrande idé som jag fick ok på. Min väninna Angela frågade vad jag sagt och blev inte direkt begeistrad över mitt svar. Jag hade nämligen utlovat att vi skulle underhålla med svensk kultur i form av sång och dans under färden (på en buss är inget hinder i den kinesiska världen). Eftersom ingen av oss var väl bevandrade i kultursektorn blev det Små Grodorna vi sjöng. Med kvack och allt. Ljudet måste ha varit väldigt roligt för alla tjöt av skratt och vi fick inte byta låt.

Vad är sensmoralen i detta kan man undra? Ge aldrig upp – där det finns vilja (och fantasi) finns alltid en väg.