Det är nästan jämlikt när det gäller ledarfunktioner inom svensk idrott, 47% kvinnor och 53% män har idrottsuppdrag i form av ledare, tränare, styrelseledamot, domare eller liknande. Kanske är det nära på jämt fördelat eftersom det är mestadels ideellt arbete eller sämre ersättningar i de idrotter som engagerar flest kvinnor?

Kvinnodominerande idrotter är ridsport, konståkning, gymnastik, danssport eller draghund. Övervägande andel män hittar vi inom cricket, flygsport, biljard, amerikans fotboll och ishockey. Om vi däremot talar om flest antal aktiva, finns dessa inom fotboll när det gäller män. I övrigt är det golf, friidrott och innebandy som lockar killarna. Kvinnor har flest deltagare inom fotboll och friidrott följt av gymnastik vilket kanske inte var förväntat.

Idrotten har en viktig funktion att fylla i det den ska vara öppen för alla. Alltför många träningsformer är dyra och därmed har träning blivit en klassfråga. Tyvärr förlorar idrottsrörelsen mark när privata aktörer utvecklas starkt. Jag tror att en av anledningarna är den förhållandevis låga kompetensnivån på de ideellt arbetande tränarna. De har ett stort hjärta men aktiva som vill nå toppen behöver välutbildade tränare och en tydlig uppbyggnadsstrutur. I Sverige kallas man tränare efter allt ifrån egen erfarenhet, tvåveckorskurser och master i idrottsfysiologi. Snurrigt!

Att ha skrikande föräldrar på läktarna tror jag till stor del beror på att kunskapsglappet mellan tränarna på plan och föräldrarna inte är så stort.

Låga terminsavgifter och gemenskap är idrottens styrka medan tränarkompetens och träningshallar är dess svaghet. Mer pengar till idrottsrörelsen med andra ord för det handlar om en viktig ”public service” med stor samhällsnytta. En del av dessa pengar borde för övrigt användas till att förbättra tystnadskulturen gällande övergrepp. Mycket smuts under mattorna där. Lite mer fokus på min käpphäst Ortorexia atletika vore inte heller så dumt.