Det här med motivation kan tyckas knepigt för en del har jag förstått när jag läser kommentarer på sociala medier. I själva verket är det inte så svårt som man tror även om det gäller barn och fysisk aktivitet. Inre motivation det vill säga när man tycker om det man gör anses inom motivationspsykologisk forskning vara den starkaste drivkraften.

För små barn räcker det inte alltid med att de tycker om aktiviteten, de måste även få hjälp med att hålla fokus. Deras livliga fantasier gör många gångar att tankarna far iväg och de kommer på något annat att göra mitt under träningen. Det är då det gäller för tränaren att fånga tanken i luften och göra något roligt av det.

En av mina finaste minnen av de tusentals gruppass som jag hållit i under åren är träning just med barn. Jag minns när vi lekte Djungelboken på Luntis och hur uppfriskande det var att höra barn säga ”nu är det tråkigt”, ”kan vi göra ormen igen”, ”dumma björn” och alla andra spontana kommentarer som kom. Sedan alla sagor som gått i österländska tecken. Att göra en saga av rörelser trollband många barn och sent ska jag glömma sagan om ”Melonen”, ”hunden som gick vilse i skogen” eller ”båten som gick sönder”. Kanske finns det någon som nu är vuxen och minns den tiden.

Numera är min tid med barn och ungdomar lite sorgsnare till karaktären. Det handlar om barn som hamnat snett i balansen mellan mat och fysisk träning. Det är mitt dagliga arbete för både barn och vuxna och förvisso tacksamt när de blir friska. Men självfallet önskar man att det ortorektiska samhället inte funnits. Rädslor för att bli tjock, sjuk eller uppfattas som lat har trängt alltför långt ner i åldrarna.