”Fy fy fula kropp” på riktigt?

När man är barn klagar man på sin näsa, sina öron eller som jag på sina fötter. Jag tyckte dom var gigantiska (storlek 38 per idag).

När man är ung verkar magen stå i centrum och den ska vara platt som en pannkaka (som man för övrigt inte äter). Har du funderat över varför många accepterar något så banalt som att man blir fet av fett men varför inte då platt av pannkakor?

Efter 40 blir man missnöjd över rynkor och ett och annat häng efter barnafödande. Naturliga saker som vi kämpar för att få bort med plastikkirurgi och tusen timmar gluteusträning.

Tjugo år senare börjar krämporna komma och då beklagar vi oss över en värkande kropp som inte gör vad den en gång gjort. Fötterna ter sig allt längre bort av någon konstig anledning och remisshögen blir lik en kortlek.

Är det vid 80-års ålder som vi för första gång känner oss nöjda med vår kropp? Kanske för att vi blivit dementa och glömt bort att vi har en…….

Vi borde vara lite snällare mot oss själva och den fantastiska kropp vi fått. Den utför mirakel varje sekund och först när något inte fungerar inser vi hur bra den är. Allt den vill ha är mat, vatten och sömn. Lite kroppskontakt icke att förglömma. Det är inte särskilt mycket begärt av en maskin som fungerar dygnet runt och alltid finns till hands.

Ler du ler livet tillbaka

Vi borde träna på att gå och föra oss vackert istället för att späka oss och stirra ner på magen. En stolt gång ger en stolt själ.

Kommentera