Jag debatterade med en professor i medicinsk vetenskap med inriktning idrottsfysiologi i Svenska Dagbladet och Sveriges Radio Studio 1 för en dryg vecka sedan. Det handlade om hur man bör få barn att röra på sig mer i kampen mot hjärt- och kärlsjukdomar, fetma, diabetes med flera risker.
Jag delade inte professorns uppfattning som i korthet var att man bör lagstifta mot inaktivitet med skolplikt och föräldrar som ansvariga för skola respektive fritid. Han ansåg att föräldrar som missskötte sig bör få påhälsning av sociala myndigheter och att grannar kan rapportera om man ser grannar som inte sköter sig. Mitt svar i SVD
Min uppfattning är att följa idrottsrörelsen grundläggande värdering att barns fysiska aktivitet och träning bör vila på rörelseglädje och gemenskap. I tillägg anser jag att den grundläggande principen om autonomi och självbestämmande gäller inte enbart för vuxna utan även för barn. Smarta föräldrar lockar sina barn med aktiviteter snarare än tvingar dom att delta i något som inte intresserar dom.
Särskilt illa är det när man hotar med sjukdom, fetma och tidig död som motivator till att röra på sig. Det kan få barnen att träna förvisso (skrämsel motiverar tyvärr) men det lär inte bli långvarigt och dessvärre blir det en risk för ortorexia atletika.
Här är ett betydligt bättre exempel som visades upp i samband med lag SM i judo igår i Lindesberg. I sjutton år har en engagerad tränare fått föräldrar och barn att träna judo tillsammans. Tillsammans på mattan gör det övningar som ”kanonkulan” och ”den trasiga stolen” med flera. De rullar och ramlar, föräldrar och barn om vartannat och här är ett exempel på sann rörelseglädje. Det är träning på barnens villkor med symboler och roliga lekar men alltid med ett underliggande uppbyggnadssyfte för judo. Det handlar om övningar som ter sig vara lek men som ger styrka, motorisk färdighet och rörlighet med flera nyttiga färdigheter. Utöver det lär barnen sig att ta hänsyn till andra runt omkring vilket inte är en dum idé.
Träning är en förmån och en glädje. Något man ser fram till bara för att man tycker om att göra det. Det är ett sorgligt bakslag om vi överför många vuxnas rädslor om övervikt som ”träning som tvång och att det känns bra efteråt”.
Till sist men inte minst, bra jobbat alla ni i Lindesberg med flera andra som tar hand om våra barn på detta föredömliga sätt. I Stockholm finns liknande verksamhet Stor och Liten på Stockholmspolisens IF . En träning för barn och föräldrar som jag varmt rekommenderar.
Yvonne Lin 