Idag har det varit lag SM i Judo i Lindesberg så både jag och min man Anatoli har varit där hela dagen. Han har coachat Stockholm Polisens IF (SPIF) och jag har haft det trevligt som hejande på läktaren tillsammans med andra Spiffare.

Det är något visst med tävlingar och idrottshallar. Spänning ligger alltid i luften och känslor flyger och far när förluster och vinster utdelas. Den här gången var det riktigt roligt för SPIF:s damlag tog silver och herrlaget guld. Så nu blir det till att ta hem vandringsbucklan till dojon i Stockholm. Alla inklusive min man fick varsin medalj och hur många medaljer man än fått i sina dagar så är varje medalj ett minne.

Herrarnas final var något i särklass och verkligen när judo är som bäst. Dom mötte Frövi som är en stark klubb. Värt att notera är att de tävlande fortfarande har kexchoklad i sina väskor och inte någon grönkål så långt ögat når. Här äter man ordentligt undantaget de som måste banta ner sig i till sin viktklass. Det sunda är att man har en träningsvikt och en tävlingsvikt med andra ord svälter man sig inte året om. Man har lärt sig att prestationen försämras markant om man väger för lite.

Eftersom idrottens tolkning av att vara vältränad är att kunna prestera på mattan och inte framför spegeln måste man äta för att kunna återhämta sig. Så kvällen fylls av middag och fest.