På det glada 80-talet var det högkonjunktur med gott om jobb för alla. Man kunde resa runt i världen relativt tryggt och vi oroade oss inte särskilt mycket för cafébomber. Vi slapp bevittna tusentals lemlästade barn från sönderbombade städer och stränderna förknippades med sol och bad och inte drunknade barn. Lägenhet hittade man som ung och arbete likaså bara man var lite energisk. Inom träningen hade aerobics uppfunnits och glada tjejer skuttade omkring för att musiken var så bra och träningen så kul.

Festis och klippkort

Efter passen drack man Festis och diskuterade trikåer och tights. Celsius och RedBull behövdes inte eftersom man inte var svälttrött,  silikon och botox totalt okänt liksom autogiro med långa bindningstider. Nej här var det klippkort som gällde så ett klipp per pass, ordning och reda. Det starkaste minnet var hur glada alla var och hur rörelseglädje och gemenskap faktiskt genomsyrade de första åren med den ”moderna” friskvården. På nittiotalet började förändringen från gym och aerobics till Hälsoklubbar. Nu skulle det tränas mer och mer liksom ätas mindre och mindre. Kroppen skulle slimmas och orden ”bör” och ”borde” började göra sitt intåg. Man skulle träna av flera anledningar än det banala bara för att det är roligt. Bli smal, snygg, slimmad och trimmad….

Tuff och korvmacka

Numera har vi väl ändå tagit ett kliv framåt när träningen ska vara hård och utmattande och något man helst gör dagligen. Det gäller att kunna visa hur tuff man är så att man kan lägga upp det på Instagram för att åtnjuta andras beundran.  För vem vågar säga att ”jag äter köttbullar och potatismos och tränar ett par gånger i veckan för det är roligt” eller att man hoppar över post-workout för att ta sig ett glas mjölk och en korvmacka. Nej, ska man vara traditionell får man gå tillbaka till Stenåldern för då blir det trendigt igen. Jag tror jag kastar min lap top och tar fram stentavlan…