En sak som slog mig när jag tränade ryska gymnaster en gång i tiden var deras annorlunda syn på tävling. Här hemma är det en vanlig uppfattning att man ”måste vara bra för att tävla” medan ryssarna sa att ”man blir bra av att tävla”. Jag är personligen mer bekväm med det sistnämnda eftersom tävling gör att man förbättras och träning handlar just om att förbättra någon färdighet.

Att träna kampsport (som var min idrott) är något helt annat än att tävla i kampsport. Tävlandet medför så många mentala utmaningar som inte infinner sig på samma sätt under träning. Man har tävlingsnerver som det heter, vare sig man erkänner det eller ej, och förmågan att kunna hålla fokus under matchen är något som man lär sig av praktisk erfarenhet. Så, i min värld tror jag att man inte bara blir en framgångsrik aktiv av att tävla man blir även en bättre tränare när man förstår hur de mentala bitarna fungerar under tävling.

Det är inte alltid helt enkelt att som landslagstränare lugna ner den nervösa eller stressa upp den alltför lugna men man lär sig med åren att ingen är den andre lik. Teori om prestation och anspänning behövs men det är inte mycket värt om man inte får praktisk erfarenhet.

Det här handlar inte bara om idrott. Den som går på många anställningsintervjuer lär sig både det ena och det andra om sig själv och den som sitter på den andra sidan av bordet. Så det är bara att söka på om man är ung och oerfaren, man lär sig av sina missar och växer med kunskapen. Tro mig!