Idag ringde en sjuksyster från en vårdcentral och skällde för att vi skickat en person dit som var extremt deprimerad. En person följde med dit. Med erfarenhet av att många som åker till psykakuten skickas hem igen tyckte vi det var viktigt att personen fick en korrekt bedömning av sin egen läkare med vidare remiss men patienten fick ett otrevligt bemötande med orden ”varför skickas du hit” samt menade hon att jag var inkompetent. Hon tyckte det var patientosäkert.

Så kan man ju tycka (för jag har ju bara tre utbildningar) i ett samhälle där man tror att vården fungerar som den ska. Själv funderar jag över hur en självmordsbenägen person mottager kommentaren att man inte hör hemma där. Personen i fråga var inte kund på Ylab utan var medföljande person som visade depressiva tecken. Hade personen sökt hjälp? Ja både träffat skolsköterska och skolpsykolog men utan uppföljning. Hade även ringt suicidlinjen. Skicka till psykakuten är vad man uppmanar till men vad göra när det inte finns plats i psykiatrin? Som jag tidigare nämn, enligt Eurostat ligger Sverige på plats 26 av 27 i fråga om antal platser.

Alltför många skickas hem och då gäller det att hitta andra lösningar. Jag har så svårt för personer som säger sig sätta patienten i centrum men inte kan samarbeta med andra för att få till smidiga lösningar.

Personen på bilden har ingenting med händelsen att göra.