Japanska desserter är något av det bästa jag vet, inte minst när de tillagats av Londons meriterade restaurang ROKA som jag besökt flera gånger i Canary Wharf men nu senast även vid Kings College där min dotter arbetar. Den höga ljudvolymen till trots är det definitivt värt ett besök om man är i London för både mat och desserter är utöver det vanliga.

Den här gången blev det Miso Créme brulée med fikon och pistageglass för min del medan maken och dottern valde Mochi med olika glassvarianter.

Så vad kan mina efterrätter ha för samband med Jean-Paul Sartre kan man undra? I mitt mycket fria anammande av Sartres syn på existentialism utgår jag från resonemanget att dessertens produktion föregått dess existens. En lycklig bagare uppfann konceptet, i detta fall just denna dessert, och först därefter definierades rätten med recept och namn.

När man avnjutit en efterrätt som helt enkelt fått en att bara må bra undrar man om det var syftet från själva skaparen? Det står i sådana fall i stark kontrast mot uttalandet från en personlig tränare till sin kund nämligen ”ska du ha koll på kroppen så ska du inte gå på restaurang för kockar gör endast mat som är god”. Är inte det själva syftet? Tänk om ROKAs kockar skulle laga desserter som smakar så illa att ingen vill äta dem?

Det räcker väl med att restaurangerna i England enligt lag är tvungna att ange kalorimängden vilket avskräcker de flesta eftersom få tänker på att man kan själv välja hur mycket av rätten man vill äta.