Idag var det kurs nummer två för ortorexidrabbade som nu kommit en bit på vägen. Det är så belönande att få träffa alla som kämpar på med mat och träning och inte minst att få se hur mycket bättre dom redan mår. Självklart går det lite olika fort fram och helt naturligt lite långsammare för de som varit sjuka en lång tid. Det är även till stor hjälp för de som kämpar för att våga att få se att de som kommit lite längre faktiskt mår bättre. Vi har ju även vår communitysida där flera hundra numera friska finns med och ger stöd.

Ibland är det så att de som ”missar” att dyka upp ofta är de som ännu inte bestämt sig för att våga ta det där klivet ut i den läskiga behandlingsvärlden. Alltid lika synd eftersom det är just dom som behöver mest stöd. Men, men, med tiden så går man vidare.

Igår lyssnade jag på två unga kvinnor och deras skräckfyllda psykotiska resor som de bearbetat och idag har ett bra liv. Jag blir så imponerad för det är verkligen inte en enkel väg att gå. En av dem berättade dessutom att det startat med ortorexi atletika. Hon hade gått till sin vårdcentral som avvisade henne eftersom hon inte verkade se anorektisk ut.

Länge leve kampen för ortorexins erkännande och ner med den prestige som vill tvinga in drabbade under andra diagnoser samtidigt som man inte vill ge adekvat hjälp.