Det går inte att stoppa undan våra rädslor i dessa tider men vi kan minska impacten av dom genom att bemöta och förstå varför de uppkommer. Ovisshet är en stark grogrund för rädsla helt enkelt för att vi förväntar oss att något otäckt ska hända, vi får förväntansångest. Ovissheten kommer av att vi inte vet om, när och vem som det hemska kommer att drabba och inte heller direkt vad det kommer att innebära. Kommer vi att överleva, kommer vi att smitta någon annan….frågorna är många och svaren är få.
Pandemin var påtagligt annorlunda. Vi var instängda med en rad begränsningar i fråga om rörelsefrihet. Dessutom berövades vi mycket av det vi vanligtvis tar för en självklarhet. Ta studenten, träffa morfar, gå och handla, resa utomlands, umgås med vänner…..När vi mot förmodan träffade någon vän stod vi på två meters avstånd. Kramen försvann och vi vågade inte ta i hand eller andas i närheten av varandra. Det här var ett udda socialt beteende som kändes onaturligt och märkligt just för att vi är vanliga sociala varelser som behöver beröring och närhet.
När vi har efter att ha genomlidit en pandemi förstår ensamhetens lidande bör vi kanske skicka en tanke till våra äldre. Ni vet dom där som varje dag sitter ensamma hemma och saknar vänner eller någon att prata med. Kanske har en del av oss fortsatt att handla mat till medmänniskor eller bara bry oss om hur våra grannar och släktingar mår. Det här är kanske just pandemins inskränkningar som fått oss att uppskatta frihet, omtanke, mänsklig värme och omtanke. Om så är fallet finns det något gott med det globala elände som vi befinner oss i för tillfället när krig och miljökatastrofer ersatt pandemin.
Vissa saker sker på en nivå som vi inte kan styra men vår egen förväntansångest kan vi minska med terapi eller olika former av mental träning. Kanske kommer min Mindful Movments, filosofiska berättelser och avspänningsövningar hjälpa dig lite. Jag hoppas att jag kunde gör mer men nu är vi lever i den värld vi gör tillsammans så låt oss göra det bästa av situationen.
Yvonne Lin 
Ju förr vi accepterar dom rådande omständigheter vi lever i. Desto enklare blir det att sluta vara rädd.
Vi ska alla möta döden. Vi vet inte när. Men tills dess. Ska vi leva.
I samförstånd med moder jord. Med visad omtanke och respekt för våra medmänniskor.
Vi behöver reflektera och få perspektiv. På vad som är viktigt på riktigt.
Är det att vara smal och rynkfri när man är 60 år?
Är det att ha en handväska som kostar tiotusentals kronor?
Är det att ta perfekta selfies?
Nää. Det riktigt viktiga är, att kunna vara med sina nära och kära. Att kunna visa sin kärlek. Och få ta emot deras. Med en fysisk beröring.
Alla dessa bortglömda gamla som ingen, före Corona, hade TID att hälsa på. Nu finns tid. Men inte möjlighet.
”Ur led, är tiden.” Som han sa den gode Hamlet.
GillaGilla