Jag fick lite tid över och valde att läsa ett par självbiografiska böcker som skrevs för drygt tio år sedan, Ärr för Livet och Om jag bara vore lite smalare. Den första av Sofia Åkerman och den andra av Mikaela Urbom.

Båda berättar om sin resa genom ätstörninghelvetet och det är inte uppmuntrande läsning. Psykiatrins tillkortakommande görs tydlig där behandling baseras på evidensbaserade metoder och manualer på ett sådant sätt att patienten inte får komma till tals. Båda dessa blir sämre av sin behandling som präglas av direktiv och bestraffning om man inte följer manus. Man lider och vill bara få hjälp.

Så hoppas man att det är bättre idag men så verkar det inte ha blivit. I morse mötte jag ytterligare en person som mer eller mindre traumatiserats efter behandling. En av orsakerna tror jag uppkommer om man inte får ett individanpassat bemötande utan känner sig som en patient eller ett sjukdomsfall. Ett annat är om man upplever att behandlare inte läs igenom journalen och vet vem det är som kommer in genom dörren.

Bestraffningar i form av att ”om du inte ….då får du inte…..förekommer än idag både när det gäller barn och vuxna. Tragiskt! Jag ser ingen annan förklaring än bristande kunskap i psykologi eller slutkörd personal.