Igår och idag träffade jag två starka kvinnor som hade minskat på sin träningsfrekvens och avstått från att springa Maran. Jag blev verkligen imponerad för hur svårt är det väl inte att låta bli att träna för den som har Ortorexi vill säga. Vi har ju vant oss vid begrepp som soffpotatisar, fetmaepidemier och sockerberoende men träningsfanatiker, skinnpåsar och tvångsmässig nyttighet är inte lika vanligt.

Att träna av rädsla och oro

För den som tränar av rädsla för att inte bli tjock eller sjuk eller uppfattas som en slöfock har lika svårt att hoppa över träning som den inaktive soffliggaren har det svårt att börja träna. Den som är livrädd för att mat som pizza, kebab och vitt bröd ska göra en tjock, sjuk eller uppfattas som karaktärslös har lika svårt att äta så kallade ”onyttiga” livsmedel som den som är överviktig har svårt att sluta äta för mycket. Prestation bör alltid mätas och bedömas utifrån hur svårt det var för personen i fråga.

Stark prestation

Så jag säger ”starkt jobbat” till dig som gått från 7 löprundor (lång i ur och skur) till 3 och till dig som efter beslutsångest och vånda beslöt dig för att låta din hårt belastade kropp få vila och slippa Maraton. Bådas förändringar var svåra och beundransvärda.