Hemma igen med en hög nya minnen från Asien. Det som skiljer den här resan från ett femtiotal andra är att det var semester och att hela familjen var med. Men det finns även en annan faktor som gör den här resan mycket speciell nämligen alla olika kolliderande känslor som det innebar.

Året innan när alla utom min man visste att vi skulle åka var spännande och krävde all möjlig planering för att kunna hålla allt hemligt till dagen innan vi åkte. Sedan var det glädjen när han insåg att alla barnen skulle med på resan och deras förväntningar på allt. Panoramavyn som Hong Kong har är som alltid både oslagbar och mäktig men känslan blir annorlunda när man får dela den med andra.

För mig gav självfallet återbesöket i Taipei starka känslor av nostalgi men även vemod och sorg över att min tränare under 40 år inte längre finns i livet. Det blev första gången som jag var där utan att träna med honom så känslan när jag var i parken blev en blandning av glädje och sorg. Men allt känns bättre när man tänker på alla fina minnen man har därifrån. Träningen i fyrtio graders värme (inte minst den gång då solfjädern gled ur min hand i ett kast och landade på min näsa så att jag knockade mig själv), alla hundratals övningar med svärd och operakäppar till kinesisk musik, alla vänner som man tränade tillsammans med, alla åskådare som tyckte utlänningen var exotisk att titta på, plockandet av frukter från träden när energin tog slut och den härliga avslutningen med taiwanesisk frukost. Bönsoppa, ångat mantou-bröd och stekt ägg (och lite råttor som sprang längst på den tid de öppna kloakerna).

Förvåning är det som bäst beskriver familjens känsla när vi klev ut på gatan efter att ha åkt snabbtåg från flygplatsen. De breda gatorna med diagonalkorsningar är imponerande men framför allt var det allt glitter och julpynt längst alla gator som imponerade. Vänlighet är ett annat ord som familjen upplevde. Alla människor var så glada och hjälpsamma. Sedan var det förundran över hur rent och ordnat allt var numera. De prydliga linjerna som talade om vart man skulle stå och gå gjorde att de tusentals mötande på gator och i trafiken bara fungerade helt enkelt. Inga kollisioner eller sura miner.

Det går inte att komma ifrån den bisarra och märkliga känsla som återkomsten till Kowloon gav. Där satt man tryggt i hotellbaren till julmusik och såg hur tusentals demonstranter byggde barrikader, sprejades med tårgas och pepparspray, flydde längst gatorna och misshandlades av polis. Att sedan befinna sig mitt i tumultet på gatan och se blandningen av övertygelse och desperation hos demonstranterna på julafton är bilder som aldrig kommer att försvinna. Av många brutala händelser var det den som hände i Harbor-gallerian som gjorde ondast. En ung student som jagades av poliser och hoppade över ett staket från ett våningsplan till nästa. Han slogs medvetslös i fallet och bröt ryggen, ett twitterklipp som en filmande åskådare lagt ut är hemskt att se. En av bankerna beordrades att frysa demonstranternas kapital under tiden vi var där, vilket bland annat resulterat i att vissa restauranger har någon beställning under rubriken ”standwithhongkong” som kostar mer än vanligt. Kreativiteten är det ingen brist på.

Parkträningen i Hong Kong blev trots allt en positiv upplevelse även om det inte var ”min” park som jag tränade i. Jag blev i alla fall inte bortkörd den här gången (blev det vid ett tidigare besök då jag ”inkräktade” på en tränares tid och plats). Även om wushuträningen är min själ och mitt hjärta så blir det alltid lite gymträning varje dag. Det har alltid varit kompletteringsträning och inte min huvudsakliga träning för min del. Detsamma gäller för Anatoli. Judon är hans sport men gymmet kompletterar det man behöver.

Ingen som varit i Taipei eller Hong Kong kan missa den fantastiska mat som det kinesiska köket erbjuder. För mig är det lika underbart varje gång att få äta min taiwanesiska kött/nudelsoppa eller femtio andra fantastiska rätter som jag saknar här hemma. Nattmarknaden är mer rolig att se än att sitta och äta på numera. Jag har blivit lite bekvämare med åren och kan föredra att sitta bekvämt och äta väl tillagad mat.

Nu är jag hemma igen på nära på ödsliga gator och ser fram emot potatis, pannbiff och brunsås till middag. Det har varit en fantastisk resa men det är skönt att komma hem igen till städ, tvätt, matlagning och allt det där vardagliga som gör livet så värt att leva.