TV4 om Bulimi och boxning

Ett intressant men samtidigt sorgligt möte med en talangfull boxare Anthony Yigit som enligt min mening har ortorexia atletika som gått över till bulimiska sätt att hantera problemet. Han som så många andra började banta under ungdomsåren för att passa in i den viktklass som han tävlade i. Barn och ungdomar ska inte banta utan ligga på energiplus för att kunna växa. Att vi inom idrotten tillåter att man bantar ner sig två viktklasser är än mer oförsvarbart. Anthony som så många andra klarar inte den nivån av svält. Med tomma glykogenlager och en rubbad proteinsyntes kan ingen prestera på toppnivå.

Barn och unga följer vad tränarna säger och de flesta kan inte tillräckligt om ortorexi. Jag har föreläst för flera idrottsförbund och högskolor de senaste åren och min uppfattning är att det varit välkommen information. Ideellt arbetande tränare vill inte att deras aktiva ska fara illa, det är jag helt övertygad om, men kunskapen räcker inte till.

Att ge behandling för anorexia eller bulimi för elitidrottare (eller motionselit) är enligt min och mina kollegers uppfattning galet. Det blir snarare kontraproduktivt. Många idrottare får höra att de är psykiskt sjuka vilket inte heller stämmer. Flertalet psykiska symtom är fysiologiskt grundade. När det gäller Anthony har jag samma uppfattning – han fick tokbanta som ung och måste göra det nu med. Med hälsan som insats.

Det här är en klok och begåvad boxarkille och jag blir kort sagt förbannad när man pressar elit (och många andra i samma sits) på ett icke hälsosamt försvarbart sätt.

11 kommentarer Lägg till

  1. Ann Bälter skriver:

    Hej Yvonne! Mitt namn är Ann Bälter och är 64 år. Jag var elit simmerska i 10 år. Och fick min ätstörning vid 11 års ålder och har det fortfarande. Har gått på behandling vid MHE kliniken i Mora under flera år. När jag såg på Malou i veckan när han boxar killen förklarade hur han kände med ångest och syn på mat och träning så var det första gången i mitt liv som jag kände igen mig. Och när du förklarade hur det fungerar.

    Jag började simma 2ggr per dag när jag var 7 år gammal före skolan och efter skolan ca 4 timmar per dag och på helgerna ett pass på 4 timmar både lördag och söndag. Så jag simmade varje dag. När jag var ca 11 år så sa min tränare till mina föräldrar att jag vägde för mycket. Jag fick börja banta och inte äta lika mycket som tidigare och inte vad som helst. Jag var stängt hungrig. Då kom jag på att jag kunde äta och kräkas upp maten. Jag har mått mycket dåligt under åren och kämpat med mat, träning. När du sa att man kan bli fri från ätstörningen så fick jag lite hopp. Vore tacksam om jag kunde få ett svar hur kan jag få hjälp!!!!!!! Mvh Ann

    1. linyvonne skriver:

      Det är alltid lika sorgligt när man hör en historia som din. Jag har svarat dig via mejl men jag tycker det är viktigt att även andra får höra om din historia. Varför? Jo för att se att det inte går över av sig själv. ”jag ska göra något men lite senare” gör att åren flyger iväg. DU försökte ta hjälp men som jag även sa i TV – metod för ätstörningar fungerar inte för de som tränar. Resten i bloggpost och mejl.

      1. Ann Bälter skriver:

        Tack för ditt svar Yvonne, blir så glad att få respons från dig. Äntligen någon som förstår mig. Mvh Ann

      2. linyvonne skriver:

        Tragiskt att allt tagit så lång tid. Men, det finns fler som förstår dig i den grupp som är klara med behandling och friska idag.

    2. L skriver:

      Hej Ann,
      Jag blir så berörd av din berättelse. Hoppashoppashoppas att du hittar ny styrka nu för att orka ta hjälp igen trots att det inte lett hela vägen till friska livet innan, för det finns hjälp att få och det går att bli 100% frisk bara man vill och får rätt hjälp. Du är inte ensam i den situationen som du är i nu och levt i länge, men vi är också många som tagit oss ur det. Det går.

      Massa styrkekramar

  2. S skriver:

    Hej Ann! Det är aldrig för sent för att må bra! Vad ledsen man blir när man läser om din historia. Men vet du, trots att man går genom hela livet i sin misär av mat och träning så går det att komma ur. Själv kunde jag för ett par år sedan aldrig tro att jag skulle kunna komma ur mitt tvång kring mat och träning, inget annat var viktigt. I slutändan handlade allt om hur jag såg ut och vad jag vägde. Men med hjälp av Yvonne har jag fått rätsida på mina tankar. Idag är jag kär, har precis köpt mig ett hus helt själv och är på gång med en befordran. Tre grejer jag absolut inte hade kunnat klara av när allt handlade om mat, träning och kropp. Kämpa på, livet blir fantastiskt när man lever det som man faktiskt vill!

  3. R skriver:

    Kan Inget annat än hålla med! Vore det inte för Ylab hade jag inte varit där jag är idag, vare sig i vardagen eller tillbaka i idrotten. Trodde bokstavligen jag skulle behöva leva med all ångest, extrema hunger och tvånget att träna på ett visst sätt nästan varje dag för det bara ”var så”. Nu är jag snart äntligen fri från mitt förflutna och det är stort tack till Ylab som såg mig när läkare tittade bort och andra behandlingar gick via siffror och papper. Ylab vet sin sak och de tar alla individuellt! Det går att ta sig ur, det är ALDRIG för sent! ♥️

  4. Julia skriver:

    Hej Ann,

    jag kan bara hålla med S, det är aldrig för sent!

    Mina tränings/ätstörningar började i tonåren men det var först i 35-årsåldern som jag hittade Yvonne och Ylab och blev hjälpt på riktigt. Hade gett upp så många gånger och trodde aldrig jag skulle kunna ha ett normalt förhållande till mat och träning igen. Men det gick.

    Tyvärr upplever jag att det fortfarande finns föreställningar om att ätstörningar hör till tonåren eller att man aldrig kan bli frisk på riktigt. Inget av detta är sant.

    Jag har i dag en underbar sambo, är gravid på naturlig väg (trots min i sammanhanget höga ålder) och känner att, även om ätstörningen tog orimligt mycket av mitt liv, var det så värt att kämpa på!

    Det kan vara svårt att föreställa sig hur ett liv utan en massa tvång, ångest och nojjor ser ut, särskilt när man levt med en ätstörning under större delen av sitt liv. Men du är värd någonting bättre och det går med rätt hjälp. Så ge inte upp!

  5. eleonor gustafsson skriver:

    Hej Ann

    Det skär i hjärtat att läsa din historia men du ska veta att du inte är ensam.
    Denna problematik är nog tyvärr vanligare än den ger sken av.

    Min historia är precis som din en följd av både en talang för en idrott, lärare, tränare som bokstavligen brutit ner en och okunskap.
    När den idrott eller träning som varit ens glädje och stora passion plötsligt blir till en stor tvångsmässig prestations inriktad ångestfull tillvaro blir livet helt plötsligt väldigt svårt.

    Jag var i min ungdom ( 37 år idag) en riktig idrottsälskare som främst sysslade med gymnastik, fotboll och löpning. När det sista visade att jag hade talang för gick det fort utför med fel lärare råd expertis osv.
    Vid 13 års ålder fick jag min första diagnos som då var Anorexia.
    Efter det följde ett över tjugo år helvete med olika behandlingar på ätstörningskliniker, institutioner, olika diagnoser, kbt ja jag har nog provat allt och försökt få rätsida och förståelse över mitt tillstånd. Inget hjälpte, inte någonstans kände jag igen mig. Ett tag övervägde jag om jag verkligen var tokig. Jag gav till sist upp, jag backade för mina problem övertygad om att loppet var kört.

    För tre år sedan fick jag av en slump höra talas om Ortorexi och Ylab.
    Detta blev bokstavligt talat min räddning. Precis som du skrev upplevde jag för första gången att någon satte huvudet på spiken och kunde förklara och förstå just min problematik.

    Tyvärr har Ortorexi inte blivit en erkänd diagnos och som med så mycket annat i samhället så står pengar och prestige högst upp på listan. När läkare, kliniker, psykiatriker you name it borde anamma det växande problemet och skillnader mellan ätstörningar och jobba i en enad front för att skapa mer kunskap så vill fortfarande den allmänna expertisen inom området inte ge just ortorexin ett tillkännagivande. Detta medför ofta på bekostnad av oss som drabbats och tragiskt nog blir det i många fall en lång sjukvårds historia med ibland illa avslut.

    Jag har idag kommit en lång väg på min resa mot ett friskt liv. För mig var det helt otänkbart för tre år sedan. Det omöjliga har plötsligt blivit möjligt.
    Mat och träning har återigen blivit något positivt i mitt liv och jag känner mig för första gången fri i mina val.
    Ge inte upp, vi är många nu som är levande bevis på att även om vägen är tuff riktigt tuff dit så går det att bli HELT frisk.

    Med vänliga Hälsningar Eleonor

  6. Ann Bälter skriver:

    Jag vill tacka alla för ert stöd. Jag ska kämpa på och jag ska kontakta Yvonne. Har jag kämpat sååå här många år så ska jag lyckas till slut. Så glad att jag såg på Malou.
    Varma hälsningar Ann

  7. Veronica skriver:

    Ann! Jag hoppas så att du kommer att få hjälp. Jag är nästan 40 år och har varit ortorektisk i ca 15 år, och Yvonne och Ylab är de första som kunnat hjälpa mig. Jag är verkligen på väg att bli frisk och har en helt annan livskvalité än för fyra år sedan. Jag har gått från att ha sådan ångest att jag inte kunnat gå ur sängen och daglig tvångsmässig träning (med skador, depression och överträning som resultat), till att äta vad jag vill utan vare sig ångest eller viktuppgång och är på god väg att kunna träna för att det är kul och inte för att jag har ångest. Jag har tidigare fått annan hjälp för ätstörningar, men inget har fungerat så som Ylabs metod har gjort. Jag önskar dig all lycka i livet och hoppas och tror att du också kommer att få ett mycket bättre liv mha Ylab!

Kommentera