Viktminskning inför tävling är ett välkänt faktum inom elitidrott. Det som däremot inte är lika välkänt är att det inte alltid är riskfritt att gå på diet och framför allt inte under längre tid. Elitidrott kräver prestation på maxnivå och för det behövs ett välfungerande fysiologiskt samarbete mellan en rad olika system. Vilket typ av idrott man utövar är vad som bestämmer vilka krav som föreligger på kroppen men många idrotter kräver det mest grundläggande, nämligen energi.
IOC, internationella olympiska kommittén har uppmärksammat diet och underskott av tillgänglig energi för träning och tävling (IOC, 2018). När det föreligger en långvarig brist på tillgänglig energi inom ramen för idrottsprestation talar man om ”relativ energibrist” vilket innebär att energibehovet är större än vad energidepåerna erbjuder. Varför elitidrottare hamnar i den situationen kan diskuteras men ett faktum är, enligt min erfarenhet, att ett flertal hamnat i ortorexia atletika.
Att enbart tala om energibrist känns lite futtigt eftersom det finns en rad olika fysiska och psykiska symtom vilka inte bör förminskas till ”energibrist”.
Diet i kombination med hög träningsvolym som fortgår under en längre tid är en mycket stark riskfaktor för elitidrottare att hamna i ortorexitillstånd. Framför allt gäller det elitidrottare som anammar ortorektiska idéer om ”hälsosam kost” (Clifford, Blyth, 2019). Andra risker är bantning i sporter där man tävlar i viktklasser eller i idrotter där låg vikt är en fördel. Idag är det inte helt ovanligt att kampsportare bantar ner sig två viktklasser i tron att ju mer desto bättre, mer ork och högre relativ styrka är vad man ofta tror på.
Alltför få uppmärksammar de prestationsförsämringar som kan bli en konsekvens när man minskat sina gykogenlager genom bantning och hämmat proteinsyntesen vid utebliven vila. I min idrott och andra kampsporter är dessa faktorer förödande eftersom reaktionstiden försämras. Inget vidare i en kampsituation. Utöver det har vi hälsoperspektivet med en rad negativa konsekvenser av tokbantning och hård träning. Det ryms inte här men jag ska jag möjligen tala om detta i måndagens Efter 10 med Malou som handlar om en mycket talangfull elitboxare.
På Ylab, min arbetsplats, möter jag dagligen unga män som behöver få hjälp med att hitta tillbaka till balans mellan mat, träning och återhämtning. Vissa har haft ortorexi i ett par år, andra i över tio år. Det kan låta lång tid men tillståndet går inte över av sig själv. Vissa rasar ner i till synes anorektiska tillstånd andra i bulimiska men man passar inte in i de tillstånden. Varför? Man är idrottare och tänker och tränar annorlunda än de med vanliga ätstörningar. På Ylab har vi både den mät- och träningsutrustning som behövs för att få ordning på problemet.
Upd: Nu kan man titta på inslaget här:
Yvonne Lin 