Något av det tristaste man kan uppleva när man arbetar inom vården är när en patient känt på sig att något var fel men inte tagit tag i det av olika anledningar. För sjukdomar som cancer kan ett sent beslut vara ödestiget och när sen upptäckt följs av en överbelastad sjukvård på grund av corona kan man bara gråta. Vår specialistvård brukar annars vara snabb och effektiv men nu omdirigeras personal hej vilt.
För de med ortorexia atletika handlar det många gånger om bristande sjukdomsinsikt eller förnekelse. Det första handlar om att man förklarar sina symtom med andra yttre orsaker exempelvis ångest skrivs om till stress på arbetsplatsen. Bristande sjukdomsinsikt är ett allvarligt symtom och tillika problem som även det är ödestiget. Känslan i kroppen säger att man går upp i vikt, man tycker att man är friskare än andra, bortförklarar starka symtom eftersom de symtomen inte är lika skrämmande som tanken på att behöva äta annorlunda och sluta träna.

Det sorgliga är att ju längre man väntar desto svårare är det att få insikt i hur sjuk man egentligen är. Ett bra tecken är; ju mer panik vid tanken att sluta äta eller äta en cheeseburgare desto allvarligare är det nog.