”Bättre fly än illa fäkta” brukar man säga och kanske ligger det något i det. En av mina första böcker handlade om Närkamp & Självförsvar och i samband med att jag skrev den tyckte jag att ordspråket passade väl in i sammanhanget. Jag intervjuade väldigt många som blivit överfallna och/eller våldtagna och såg till min förfäran att hela 85% hade haft möjlighet att undvika händelsen om man ”flytt” lite tidigare eller använt säkerhetstaktik. Med det senare menade jag att inte utsätta sig i onödan genom att ta ut pengar sent på kvällen när det är folktomt, gå på oupplysta parkvägar på natten, inte åka svarttaxi, kontrollera om någon finns bakom dig när du går in i en port med mera med mera. Boken ledde till debatt om kvinnors rätt att röra sig fritt och jag minns att pressträffen vid utgivning tog flera timmar. Debatten följdes upp i TV hos Aschberg och boken översattes till flera språk.

Så långt – så bra men ordspråket får en annan innebörd när man rör sig i psykologidomäner eftersom flyktbeteende ofta är en destruktiv copingstrategi som upprätthåller själva grundproblemet. Ta exempelvis förväntansångest, när man tror att ett beteende kommer att leda till negativa konsekvenser. ”Jag blir tjock om jag äter pizza” är en vanlig tanke som får många att undvika att gå på en pizzeria. Konsekvensen är att man lever kvar i sin tro att man blir tjock av pizza eftersom man aldrig utsätter sig för att prova (utan att kompensera med träning eller mindre mat i övrigt).