Igår träffade jag ett gäng föräldrar och anhöriga till de med ortorexia atletika. Det är alltid lika sorgligt att se hur de lider och känner sig maktlösa. Ibland undrar jag hur man gör för att inte tappa greppet helt för den som är ortorektisk kan vara mycket krävande. Eller rättare sagt, de ortorektiska symtomen är otroligt provocerande. Personen där på insidan är något helt annat.

När man varit sjuk i tiotals år har många identifierat sig med sina symtom. Man tror att man är en kontrollfreak med svag självkänsla, pedant, höga krav, älskar planering och struktur, lovordar disciplin och avskyr icke- värdeskapande tid.

Men tough luck – det är bara symtom så ibland dyker det upp en glad bohem när man skalat av ortorexipälsen. I en jämförelse av de två skepnaderna vinner den äkta personen med milsvis försprång. Så ni som kämpar, drabbade och anhöriga, ge inte upp för det går att bli helt fri från eländet.