Känslor är bland det mest värdefulla en människa kan ha. Häromdagen skrev jag om känslokalla psykopater vilket sprider skräck och psykisk ohälsa omkring sig. Men även glada människor kan gå oss på nerverna ibland fast vi vet att vi inte borde det. Tänk dig en situation när du känner dig låg och deppig och du har en hysteriskt skrattande person bredvid dig. Det är inte ovanligt att vi blir irriterade för vi vill att vår tolkning av världen ska gälla för alla. Deppiga tider klär man sig i säckar, lyssnar på musik i moll och säger nej till allt socialt liv. Märkligt beteende.

Om det däremot är ett litet barn som skrattar har vi svårt att bli irriterade för barn berör oss på ett väldigt speciellt sätt. Det är därför man har så svårt att förstå hur fulla föräldrar kan ge sig på sina barn eller än värre hur man kan utsätta barn för sexuella övergrepp. Jag möter den här problematiken ganska ofta och det gör mig ledsen och jag är glad för att jag kan känna så. Jag har ingen ambition av att bli professionellt avtrubbad utan vill ha min empati och alla känslor som hör därtill kvar.

Det är ju händelser som vi upplever som skapar alla känslor och ibland händer tråkiga saker. Då får man gråta lite eller göra som jag, ta en promenad i naturen. Eller så tolkade jag händelsen som ett olösligt problem med frustration och irritation som följd. Då brukar jag gå lös på min trogna gamla sandsäck. Det är en mycket tålig sak som jag varmt rekommenderar.

Det goda glada livet är självklart något som vi mår bra av men vi kan inte förvänta oss att leva i ständig lycka. Vi skulle nog tröttna ganska snart för den delen för vi behöver motsatser för att kunna uppskatta saker och ting. Den som varit ledsen uppskattar nog glädje i större utsträckning, den som varit stressad söker lugnet, den som upplevt sorg värnar mer om livet…..exemplen på livets motsatser blir en lång lista.