På tal om kroppsideal

on

Redan 1960 fanns det supermagra kvinno-kroppsidealet Twiggy som mer eller mindre levt kvar sedan dess. Smalidealet har numera två olika varianter, det långa slanka fotomodellidealet eller det lilla Size 0 idealet. Utöver de här två har vi det atletiska idealet som är mer muskulöst med synliga muskler och lågt underhudsfett. Det här idealet är mer eller mindre detsamma för män som kvinnor, hård, fast och späkt kropp med inte alltför stora muskler.

Det atletiska idealet har sina ohälsosamma avarter i form av de ortorektiska idealen. Muskelvolym och extremt låg fettprocent för att sammanfatta. Sexpack har ingen genusassymetri men däremot vill de flesta män bli större medan kvinnorna vill bli lagom stora med mer fokus på lägre fettandel. Eftersom kvinnor har 10% högre fettprocent än män så betyder samma mängd underhudsfett, ex magrutor som syns, två helt olika saker för män respektive kvinnor. Kvinnor riskerar att blir sjuka när fettprocenten blir sexpack-låg, om det inte är för en begränsad tid såsom inom vissa idrotter. Problemet inom motion och fitness är att man vill vara ”fit” (läs fettnedbantad) året om.

En intressant observation är att när man får se bilder på ortorektiska eller smala kroppsideal så resulterar det i större missnöje med sin egen kropp. Om man däremot exponeras för bilder på mycket muskulösa personer såsom kroppsbyggare, så resulterar det inte i en starkare motivation för träning utan det får snarare motsatt effekt (Robinson m.fl., 2017).

Kvinnor med 10 % fett är likvärdigt med män som har 0 %. Något att fundera på. 

 

Referens

Robinson, Prichard, Nikolaidis, Dummond, & Dummond, 2017)

Kommentera