Som tonåring fick jag in det där med morgonträning. Det var inte så svårt eftersom jag är morgonpigg och med åren har morgonträningen blivit min harmoniska start på dagen. Framför allt trivs jag med att jag kan göra som jag vill numera när elitkraven är förbi. Ibland tränar man hårdare, ibland mjukare, ibland kort, ibland lite längre tid, ibland utegym, ibland är träden mina redskap. Jag har en lite snutt film på Insta @yvonnelin007
Jag kan bli lite sorgsen när jag ser en del jäkta förbi med ångest i blicken, fullt upptagna med sig själva och avkopplade från natur och människor. Ibland är det som att kropp och själ separerats – själen är inte nöjd med kroppen så kroppen måste bestraffas med hård och utmattande träning. Ofta på en tom tank.
Om det är någon gång man borde vara ödmjuk är det när man värderar sin kropp. Den följer det du vill, den lär sig det den inte kan, den läker dina sår och botar det som felas för oss allra flesta. Den står ut med så otroligt mycket även när den utsetts för svält och tortyrliknande träning, som när man tränat på ett dumdristigt och elakt sätt. Den som genomlidit ortorexia atletika och blivit frisk vet vad jag talar om. Frågor som ”hur kunde jag behandla min kropp så illa” är vanliga när man blivit frisk igen.
Varför är man så elak mot sig själv är en fråga som jag bara kan besvara med ett ord: ångest. Men ångest kommer inte från ingenstans – den kommer av rädsla för att något hemskt ska hända och då blir bestraffningsträning ett sätt att kontrollera ångesten.
Att lindra symtom kan vara ett sätt att överleva men det kommer aldrig bli ett sätt att leva.
Yvonne Lin 