Svält var nog inte alls frågan när jag tänker efter. Idag hade jag ett samtal som inte var direkt trevligt men kanske givande om man ser det från den positiva sidan. Det blev ett kort samtal på mindre än några minuter men det blev trots det upprinnelsen till dagens inlägg.

Den som svarade sa att hon satt illa till och jag frågade om jag skulle ringa senare men hon sa att vi skulle ta det nu. Jag borde ha sett varningsflaggan men gjorde inte det. Bollen gick inte i mål.

Under telefonsamtalet berättade jag om ortorexi och den fysiologiska svält som uppkommer men blev avbruten ganska omedelbart. Personen i fråga menade att dennes anhörig inte alls var i svält eftersom han åt extremt mycket (hon räknade upp flera måltider med både lax och pasta och annat energirikt). Hennes avbrott gjorde att jag frågade om han hade något underhudsfett vilket han inte hade.

Till saken hör att jag hade information om denne elitidrottare på toppnivå i en konditionsidrott med långa prestationstider. I tillägg till idrottsträningen fanns gymträning både morgon och kväll så jag tolkade det som vi brukar, extrema energiutgifter som energiintaget inte täcker. Vanliga fysiologiska reaktioner med psykologiska känslor och beteenden i kombination.

Jag kunde inte bemöta hennes önskan att få prata med någon annan, jag ringde upp på en ledig dag eftersom den information som jag fått skriftligen tydde på att det var allvarligt. Hennes svar var ”det hade du inte behövt” och ”vi vänder oss till någon annan”. Jag tror att det tog cirka 3-4 minuter.

Det här är ett bra exempel på när allt går fel. En mamma i ångest, stress eller med egna erfarenheter? Hon sa att hon var väl bevandrad i området. En av mina sämsta förklaringar och bemötande? Troligtvis. Jag prioriterade vad man borde höra snarare än vad hon ville höra och det blev straff på det. Att man slänger på luren i affekt berör mig inte särskilt mycket men för den drabbade grabbens skull känns det tråkigt.

Sorry kiddo…..