Ett vanligt tankefel som många människor gör är att ta sina känsloupplevelser som bevis för sanning. För den som mår dåligt kan det här sättet att tänka lägga sten på börda och förstärka den negativa känslan.

Den som känner sig ledsen skulle exempelvis kunna förklara det dysfunktionellt genom att tänka att ” jag är ledsen så xx har gjort mig illa för annars blir man inte ledsen”. Ett annat exempel är ”jag känner skuld och alltså måste jag ha gjort fel”.

Att låta känslan bestämma orsak på det sätt som jag beskrivit det innebär att man helt enkelt inte testat sin egen teori. Är mitt resonemang verkligen hållbart? Om jag känner mig hjälplös, är det då en sanning att ingen alls hjälper mig? För den deprimerade är det exempelvis en dysfunktionell tanke att tro att allt det negativa som man upplever har med den egna personligheten eller beteendet att göra.

Känslor kan uppstå av en rad olika orsaker, många som inte ens har med det egna beteendet att göra. Kanske är man ledsen för att blodsockret är lågt eller för att man hörde musik som var förknippade med minnen. Kanske är det menstruationscykelns hormoner som gör att man känner sig irriterad och arg?

När det gäller fysiologi liksom psykologi finns inga enkla svar. Känslor och tankar bör ses i sin hela kontext för att kunna förstås.