Härom dagen skrev en av dagstidningarna om Bluffsyndrom med anledning av en ny studie i ämnet. Bluffsyndrom, eller Impostor syndrom som det benämndes som av Climes och Imes redan 1978, handlar om att man nedvärderar sin egen förmåga och kompetens. Man gör till en sådan grad att man känner sig som en bluff, trots att man har den kompetens som krävs för uppgiften.

Det är framför allt kvinnliga akademiker som studerats och syndromet har ibland kallats för karriärcancern eftersom det kan förgöra den som känner att man inte når upp till vad som krävs. För vissa går det så långt att man helt enkelt förlorar sin passion för i det här fallet forskning och vetenskap.

Enligt Langford och Clance som var än tidigare (1993) bottnar syndromet i en bristande självkänsla och vägen till utmattning består av att hela tiden försöka räcka till och få bekräftelse från andra att man duger.

Relationsbaserad självkänsla är lika känt som prestationsinriktad självkänsla per idag och kanske lider den med bluffsyndrom av både egna och andras prestationskrav. Jag tycker mig även känna igen vissa tecken från depression för där höjer man andras prestationsförmåga till skyarna medan de egna brukar förminskas till ”tur”.

Som vanligt finns det en hel överlappning och min egen erfarenhet är att flera med Ortorexi har liknande tendenser det vill säga att man känner sig som en bluff som andra snart kommer att komma på,