USA lanserar en ny idé gällande överviktiga barn nämligen operation och bantningspiller. Det låter helt förfärligt i mina öron. Tror man verkligen att barns övervikt endast är ett fysiologiskt problem? Tack och lov för att det finns en opposition som föreslår att man ser över fattigdom istället. Jag har svårt att sätta mig in i varför men antar att man anser att ätandet är det enda nöje man har när man lever i fattigdom. Eller så är det skuldbeläggning på vad man äter som vanligt. Skräpmat, socker eller något annat som saknar tydliga bevis. Den som äter skräpmat men i en kvantitet som ligger under energibalans verkar ju inte gå upp i vikt.

Det finns däremot forskning som visar att ätstörda barn har ett samband med bantande föräldrar. Det inte så konstigt alls. Våra observationer på Ylab Wellcare visar att föräldrar som visar missnöje när man går upp i vikt, talar om bra eller dålig mat, uttrycker att man ”inte borde” med mera påverkar sina barn till att tycka att övervikt är något som gör en ledsen, bantning är ett måste och den som inte tränar är lat. Suck.

När jag satt som hälsoexpert i SVT förr i tiden redovisade jag en stor vetenskaplig studie där man mätt vad barn åt. Utgångspunkten var att man då hade dubbelt så många överviktiga barn som tjugo år tidigare. När man brutit ner livsmedel i makro- och mikronutrienter såg man ingen skillnad mellan mat då och nu. Man föreslog däremot att man skulle se över skolmaten. Märklig slutsats när det inte fanns någon skillnad. Problemet med studien var att man inte undersökt graden av fysisk aktivitet. Hur kan forskare ”glömma” att undersöka både energi in och ut, något som borde vara elementärt för att få fram energibalans och viktstabilitet.

Vi tröstäter, tristäter och trotsäter och mycket av detta etableras under uppväxten.