Psykisk ohälsa är lurigt att förstå sig på för många som inte varit med om det. De som lider är ofta svårtolkade eftersom man ofta döljer att man är sjuk. Tyvärr ofta beroende på att psykisk ohälsa är skamfyllt. Man spelar en roll och låtsas som att allt är okey och dessutom så ställer man ofta upp för andra personer som har det svårt.

En del tillstånd har minst sagt trista symtom som många gånger uppfattas som personens karaktärsdrag. Är man deprimerad så målas det mesta i svarta färger. Ingenting känns meningsfullt, det som tidigare var roligt är det inte längre. Man förutsätter att det kommer att gå dåligt innan det gjort det. Man drar sig undan och är alltmer passiv. Inte så roligt socialt umgänge tänker många som inte vet vad det handlar om.

Den som har ångest kan även den upplevas som ganska tråkig eftersom man ofta prioriterar sin egen ångestdämpning före umgänge med vänner. Så även när det gäller olika beroenden där spritflaskan, drogerna eller de ortorektiska löpturerna alltid är första val. Familj och vänner kommer i andra hand. Det kan upplevas som nedgraderande för den som blir bortprioriterad.

Den som har tvångssyndrom betraktas ofta som lite underlig för varför rättar man till saker hela tiden, varför har man räkneregler, varför kan man inte ta i saker, varför knackar man i väggen eller går i sidled. Det ter sig märkligt men inombords finns det mycket ångest som man kanske missar från utsidan.

Det finns många andra tillstånd som skulle kunna nämnas men poängen här är att förtydliga att det handlar om symtom. Bakom varje fasad finns en varm och omtänksam person som just nu lider. I likhet med djur som är sjuka så drar man sig undan i sin ensamhet. Det är så sorgligt att vi i Sverige inte kan ge bättre vård än vi gör. Näst sist i Europa när det gäller platser inom psykiatrin..Suck. Vi måste ta hand om våra medmänniskor.

Nalle Puh har rätt, när man är stark måste man vara snäll.