Kompisgänget är samlat. Bubbel står på bordet. Snittar i massor som förrätt. Rykande pasta till huvudrätt. Kak-kreation till efterrätt. Allt har förberetts under hela dagen. Förväntningarna är höga när kompisgänget samlats. Härlig uppsluppen stämning med prat om ditten och datten. Alla verkar trivas men så börjar det……

Vatten, vatten bara vanligt vatten

Nej tack, jag dricker inte bubbel. Nej tack inte julmust heller. Det går bra med vatten. (Smiter iväg på toaletten när snittarna intas och tillbaka när pastan serveras). Nej tack, jag står över. Jag tål inte gluten. Nej du behöver inte hämta bulgur. Jag är faktiskt jättemätt. Var faktiskt på Donken precis innan. Proppmätt, helt säkert. Jag lovar. Nej det gör ingenting. Det är helt okey med vatten. Efterrätt står jag över (har sockerberoende helt säkert). Det blir jättebra med vatten.

Eller blir det verkligen det? Kommer personen i fråga gå på någon mer tjejgrej eller är det nu den sociala isoleringen tar fart? Under parollen och självmanipuleringen ”jag gillar att vara ensam”. Det är nog bäst för alla att jag inte deltar. 

Den som är frisk och som aldrig varit i kontakt med ätstörningar kommer att uppleva personen som oartig, ouppfostrad, otrevlig, kylig och inte minst kommer man att undra varför i hela friden man åt innan man kom. Det verkar befängt. Sällskapet kommer att undra över den stora elefanten i rummet som ingen vågar nämna. Stämningen blir tryckt. Värdinnan blir ledsen.

Ortorexia Atletika eller ätstörningar är inte ett värdigt liv. Ta hjälp och börja lev det liv som du förtjänar.

PS Observera att elefanten i rummet inte har någon som helst anknytning till den ätstörda och dennes kroppsstorlek.