Vår västerländska kultur favoriserar skönhet, vilket bland annat föranlett en objektifiering av kroppen såsom en maskin som kan manipuleras och modifieras. På gymmen blir detta påtagligt när träning för hälsa och välmående alltmer övergått till att träna för att skapa den perfekta kroppen. Den här typen av mekaniska träningskoncept lämnar inte mycket till övers för kropp och själ i positiv samverkan utan riskerar istället att skapa ångest och missnöje med såväl kropp som prestation.

Hets och grupptryck

Slogans och uppmaningar såsom ”sluta inte innan du är nöjd”, ”don´t stop until you drop”, ”no pain no gain”, ”du är vad du äter” med flera ger känslan av att alla har makten att kontrollera sitt utseende. Det här är naturligtvis en kallsinnig överdrift som oftast har ekonomiska incitament (det finns en överrepresentation av produktköpare hos de som tränar tvångsmässigt). Inte föga förvånande handlar det inte alltför sällan av personer som lider av Ortorexia atletika, muskeldysmorfi eller andra kroppsrelaterade ohälsotillstånd. Studier har visat att 85% av manliga universitetsstudenter i Frankrike är missnöjda med sin muskularitet, cirka 3,5 % av tyska studenter är ”träningsberoende” och att utseenderelaterad ångest är vanligare för kvinnor och mycket vanligt i gymmiljö.

En krass människosyn

Jakten på den perfekta kroppen resulterar för många i en tvångsmässig träning såsom en copingstrategi för att undvika den ångest som uppstår vid utebliven träning. Gymmens medlemmar har en tendens att premiera de som tränar extremt hårt och ofta vilket vidmakthåller destruktiva träningsvanor. Tyvärr förekommer det även nedlåtande attityder mot de som äter ”fel” och låter vila gå före träning.

Dagens fanatiska fokus på träning och oförmågan att anamma ”lagom” kan kosta mer än det smakar.  

Att träna är en förmån och inte något man måste, borde, ska för att boosta sin självkänsla genom uppskattning från andra. Hur fin och dyr förpackningen än är kan den aldrig mätas mot det som finns på insidan.