En miljon svenskar äter antidepressiva mediciner mot depression. Det är ett hiskeligt högt antal och dessvärre är det även så att många håller på i flera år. Vissa i tio år och andra i det dubbla. När man haft antidepressiva i decennier är det svårt att sluta eftersom det ofta ger abstinensliknande symtom. Att sluta tvärt är farligt eftersom man riskerar att sjunka ner i en allvarlig depression där man blir självmordsbenägen men även om man minskar ner på dosen steg för steg kan man få starka symtom.
Ibland tycker jag att vi tar lite för lättvindigt på medicinering när vi mår dåligt. Livet har många motgångar som sorg, separation eller att bli avskedad något som många drabbats av i coronatider. Det är viktigt att äta antidepressivt om man börjar fundera på att man inte vill leva längre, till skillnad mot när man känner att man inte orkar längre. Det första är allvarligt det andra går att hitta lösning på.
Det är snabbt och lätt att förskriva mediciner när någon mår dåligt till skillnad mot när man vill ta tag i orsaken till depressionen. Vissa depressioner är kortvariga och det handlar ofta om de som har en naturlig social bakomliggande händelse. Andra, vilket jag ofta möter i mitt arbete, är orsakade av att man äter extremt obalanserat eller exempelvis går på LCHF eller andra snarlika extrema dieter. Den som är rädd för att äta de livsmedel som behövs för att inte låta signalsubstansen serotonin sjunka väljer antidepressivt som en enklare utväg. Problemet är att orsaken kvarstår och alltfler andra psykiska symtom uppstår.
Jag tar framför allt om de med ortorexia atletika som utesluter kolhydrater och löptränar. Ingen vidare kombination för den som vill vara hälsosam och må bra.
Yvonne Lin 
Håller helt med! Det finns en stor okunskap om till exempel ortorexi bland vårdpersonal. Jag brukar tipsa om YLab till all vårdpersonal jag möter, särskilt de som träffar patienter med nedstämdhet, och de blir alltid mycket intresserade, men känner inte till varken ortorexi eller Ylab sedan innan. Jag fick antidepressiva utskrivna för tio år sedan och de har tvivelsutan hjälpt mig att orka ta tag i mina problem. Men ännu bättre hade det ju varit om jag direkt blivit skickad till Ylab; det enda stället som verkligen kunnat hjälpa mig. Kanske hade medicinen behövts ändå, men den var ju inte hela lösningen. Jag upplever att det verkar saknas både resurser, tid och kunskap att utreda varför en patient faktiskt mår psykotiskt dåligt – vad grundorsaken är. Det enda man har tid och kunskap för är medicinering, vilket absolut kan vara en stor hjälp men inte hela lösningen.
Jag vet inte vad som hände men mitt svar gick inte att posta så jag skriver här: Tack för ditt svar Veronica. Det är mer än sorgligt när drabbade hamnar mellan alla stolar eller kanske bör man säga att det inte ens finns några stolar att ramla mellan när det handlar om nya fenomen. Men du var en kämpe och med vilja och rätt väg kommer man framåt. Yvonne
GillaGilla