Motivation är människans drivkraft och som vi alla vet är den starkare ibland och svagare andra gånger. Varför misslyckas så många med att nå de mål man satt upp? Kanske för att man just satt upp mål och inte lyssnat till vad man egentligen tycker om att göra.

Att sätta ett mål såsom att man inte kommer att ta ett jobb som inte ger en viss lön är förståeligt om man måste anpassa till de utgifter man har. Men hur är det om man gör det för prestigens skull? Vi blir förvisso motiverade av incitament som exempelvis en viss lön, utmärkelser, kompetens med mera men ingenting slår den motivation man känner när man tycker om själva processen, det vill säga det man gör.

Motivation för motion är som starkast när man tycker om aktiviteten så mitt råd är att prova på lite allt möjligt i motionsväg innan man bestämmer sig (den andra januari 2022).

Men så har vi det där med bantningsindustrin som vuxit fram i fitnessindustrin. Vi sätter viktmål och börjar att äta mindre och träna mer för att nå delmål och huvudmål lite längre fram. Det här är ett ganska uselt upplägg och därför tröttnar de flesta innan sportlovet. Det är ju processen som man ska tycka om för att det ska hålla och säg mig:

vem tycker om att vara hungrig och ha träningsvärk?