Självsvält kan organiseras på olika sätt. Man kan minska maten och energiintaget eller öka energiförbrukningen genom ökad vardagsaktivitet och/eller regelbunden träning. Man kan förvisso även göra en kombination av båda två samtidigt.

I början av en sådan förändring kan man känna sig som en riktig vinnare. Man står ut med energibristen och ser snabba förändringar på vågen och/eller i spegeln. Den tiden passerar förbi ganska snabbt men man minns under lång tid hur det kändes när man ”utmanade” sig. När förändringen blir mindre (om alls) märkbar vill man återfå den häftiga ”vinnande” känslan och är redo pressa sig ännu mer: äta mindre, träna mer osv… Oftast märker man inte när man har hamnat i en kronisk självsvält.

Studier om svält är mycket få. Den enda stora studien som studerade människans reaktion på svält (eller semi-svält som man kallade det då) är Minnesota Experimentet (ME). ME gjordes efter andra världskriget i USA och dess resultat publicerades i två volymtjocka rapporten på ca 1400 sidor år 1950.   

Man dokumenterade både fysiologiska, psykologiska samt beteendeförändringar hos en grupp av människor som gick ner ca 25% från normalvikt på ca 6 månader och därefter fick rehabilitering för att återhämta sin vikt och hälsa.

Bilden nedan visar på förändrade drivkrafter för mat, sex oc aktivitet under 24 veckor av svält (S1-S24) och 12 veckor av rehabilitering (R1-R12).

I ortorexia atletika (OA) har vi kunnat notera liknande situation då personer med OA lägger mycket tid på att planera sitt matintag men har samtidigt minskat sexlust och mindre ork för aktivitet. Det som försvårar deras tillstånd är det faktum att pga minskat ork för aktivitet och träning får de även en ökad ångest.   

Av gästbloggare AG