Självkänsla är inte en egenskap utan en insikt om oss själva som grundas under vår uppväxt. Den som känner sig älskad såsom man är och inte för vad man gör, har en bra grund att stå på. Hur värdefull man därefter kommer att känna sig påverkas av alla de mänskliga möten som livet innehåller.

Att bedömas som värdefull baserat på vår prestationsförmåga må stärka vår självkänsla på kort sikt men kräva allt mer påfrestande utmaningar med tiden. Utmaningar som knappast kan sägas vara hälsosamma på lång sikt. Vi blir som regel stressade och i värsta fall utmattade om kraven stiger till nivåer som vi helt enkelt inte mäktar med.

Att basera vår självkänsla på vad andra tycker, så kallad relationsbaserad självkänsla, är minst sagt ovisst eftersom människans uppfattning tenderar till att förändras med tid och erfarenhet. Inom ortorexi och ätstörningar är det vanligt att man stärker sin självkänsla genom att räkna hur många följare man har, hur många som ger tummen upp och inte minst hur många som kommenterar vad man gjort.

Men allvarligt talat, varför skulle man bli mer älskad och värdefull bara för att man äter lax och broccoli eller springer maran? Vad man gör och vem man är är två väsensskilda ting och om du ser dig omkring och begrundar dina vänner, tycker du om dom för de dom är eller det dom gör?